Sidor

221 985

24 april 2017

Det här med att skriva böcker är inga konstigheter och nästan inga svårigheter. Men redigeringen. Det tar emot att öppna dokumentet, är inte så kul, inte så spännande. Spännande är: När allt är nytt, när karaktärerna är blanka. Men man måste nöta, se om det håller i längden, om det är en historia värd att uppta någon annans tid med, det är vi skyldiga, karaktärerna och jag. Och en sak som slår mig: med den första boken tog det nästan fem år från första ord till utgivning. Den här gången har det gått två år sen jag döpte dokumentet, och nu känns texten i stort sett klar. Att jag just skrev "i stort sätt" säger ju sitt om redigeringens nödvändighet.

Prinsen och halva kungariket

På a) svarar de nej.
På b) svarar vi ja.

Två ett

19 april 2017

När vi var tonåringar började vi se det överallt. Det var ett datum. En natt där ingenting hände men kändes som allt. Vi upprepade det, varje månad. Det var någons ålder, namnsdag, gatuadress, sidan i en bok. Det är så lätt att se mönster, allt är så stort när man är 17. Vi hör er inte, som om ni ens vet nåt. Allt leder oss hit och det händer igen och igen, det spelar ingen roll om vi är 16&17 eller 26&27, allt är fortfarande lite större, natten, en låt på radion, hundra miljoner stjärnor bland satelliter och smog och rödvinsspya rakt ner i toaletten och det gör verkligen ingenting om stjärnorna är i bläck på mina lår och om jag inte minns dem när jag vaknar. Ett datum för en början, för viktiga besked och svåra beslut. Det är inte bara då. Allt är alltid livsavgörande. Ett ja är ett ja till ett enda spår, ett ja är ett ja och oändligt många nej. Vi måste acceptera det, jag vet, vi är lika rädda allihop, vi vet ingenting om allt som inte blev. Vi chansar och låter omständigheter bestämma. Vi vill bli drabbade men när det händer. Det var så enkelt förut, det är så krångligt nu. Hur krångligt är det? Spelar det någon roll om vi är 16&17 eller 26&27? Vad är ett giltigt skäl? Vad är ett ja? 

I'll be there for you when the rain starts to pour

13 april 2017

Det är konstigt med kärlek i tv-serier. (Ja, det enda jag gör atm är att kolla på serier, jag har således ett antal analyser att dela, bare with me). Anyways, det är konstigt att paren som är *meant to be* sysslar med nå slags av- och på-ande under tio säsonger för att slutligen *end up together*. Detta trots alla breaks, trots alla bråk och snedsteg och missförstånd. Rachel och Ross. Robin och Ted. Elliot och J.D. Carrie och Mr. Big. Vet de inte att av- och på-ande är relationsdöden? Vet de inte att av- och på-ande bryter ner tryggheten, tilliten, kärleken, tills det bara finns ambivalens och osäkerhet kvar? (Vid en otrygg anknytning är det vanligt att växla mellan att knyta an och stöta ifrån). 

Det här ska vi tycka är romantiskt och det gör vi. De är ju *meant to be*. Det är bara tajmingen som är fel, den ena vet inte vad den känner, den andra ligger med bästa kompisen, det finns ett jobb på en annan kontinent, de bråkar för mycket och kan inte kommunicera. Men. De är odiskutabelt gjorda för varandra och vi blir därför heller inte förvånade när de till sist får varandra, tvärtom.

I den riktiga världen är det här relationshanterandet noll romantiskt och hundra destruktivt. I for one är skitdålig på det här. Majoriteten av mina relationer har slutat i vi gör slut vi försöker lite till vi gör slut det är klart vi ska va med varandra nej det är klart vi ska göra slut. Kanske hade relationerna tagit slut ändå, förmodligen och förhoppningsvis, för jag skulle inte fortsätta vara med någon av dem, men ett clean cut hade varit schysstare mot alla. Obviously. 

Vet ni varför paren i serierna/filmerna/böckerna håller på så här? För att alla fiktiva kärlekshistorier bygger på samma problem: "vad är det som håller dem ifrån varandra?" (källa: lärare i genus- och filmvetenskap samt egna empiriska studier). I den riktiga världen vill jag åtminstone tro att kärleksrelationer bygger på något annat. Typ gemenskap, förståelse, solidaritet & vänskap. Så jävla dum är jag. 

Och en sista reflektion innan jag packar med mig hamstern och åker till skogen: Jag har maratonkollat på alla Vänner-avsnitt (twice), men kan fortfarande inte texten till introlåten.

I was twenty one years when I wrote this song

12 april 2017

Jag är så bottenlöst trött, jag har sovit sen i söndags. Är det sjukdomen eller för lite protein i maten eller är det våren (man faller ju så lätt dit då, det är för alla) eller är det en kropp som inte är färdig efter språngmarschen genom 2015? Hur lång tid tar det att komma tillbaka? Hur orkar man? Hålla sig vaken alltså. Jag orkar allt annat. Jag är större nu och ingenting kan ta ner mig. Så är det. En påminnelse när allt annat är vagt. Jag har förresten lagt ner åldersstressen. Jag är 26. Jag har inte ens varit vuxen i ett decennium. Och i Friends och HIMYM och Scrubs är karaktärerna 24, 25, 26 i första säsongen. Om det ska börja någon gång så är det väl nu. Men det har jag gått och tänkt så länge, att det börjar nu alldeles snart när som helst. Som om jag inte lärt mig nånting av mig själv. Jag måste läsa om min bok. Det finns ingen början, bara fortsättningar, vi hakar i oss själva och blir lite större, lite mer, men inte så mycket klokare. Du förstår, vi är trots allt barn hela livet. 

Paprikor, 25 kr/kg

3 april 2017

Idag har jag somnat och vaknat, mest, många gånger. Och tittat på Vänner, alltid seriemaraton här, när ska jag bli upptagen? Hade i alla fall mentorsträff. Det är roligt. Ett uppdrag jag tog på mig av ja inte misstag men jag förstod inte riktigt att jag signade upp mig. Värt. Kakor har jag köpt också. Har varit sugen på chokladkakor sen igår. Förhållandevis lång startsträcka. Emellanåt. Annat var det i lördags. När Måns och jag drack bubbel och gick på klubb och efterfest. Och efterfest efter efterfesten. Fast han var inte med då, nya ansikten, jag är så bra på nya människor. Har så många bästisar på helgerna, så ensam på veckorna. Icke-linjär personlighet är också en sak jag måste skriva upp här. Min student sa det. Ett uttryck jag genast ska implementera i mitt vokabulär. Smaka på det. Icke-linjär personlighet. Vem är mina jag?

---

29 mars 2017

Vad som än och hur det än. Ingen kan. Allt jag minns. Och sen. Sen är sen.

Remember, remember, this is now, and now, and now. Live it, feel it, cling to it. I want to become acutely aware of all I've taken for granted.

22 mars 2017

Någon spelar på ett piano ovanför. Skalor varje dag. La la la la la la la nej nej nej nej nej nej nej ba ba ba ba ba ba ba. Jag hör det även när jag inte är hemma. Andra saker nu: jag skaffade spotify igen. Ett år i itunes med kent. Så mycket musik det finns. Vet ni hur mycket? Jag lägger listor, lyssnar på övergångarna igen och igen. Hur de passar eller inte. Och övergångar, jag tänker på mina. Ett jobb jag sökte som jag vill ha. En lägenhet jag sökte som jag vill ha. I två städer. En kille jag gillar men med sånt vet man ju inte. För länge sen gjorde E och jag en modell för livet. Tre delar. Sysselsättning, boende, relationer. Om en av de fuckar. Man kan råka göra slut när man borde byta utbildning. Man är färdig med sitt jobb men säger upp lägenheten. Det skaver men var skaver det? I mig inget skav men ett kli. Jag nu, det händer kanske nu. Handen på handtaget, vi gläntar, vi tittar ut. 

Spotify, mars 2017: S/S 17
Youtube, mars 2011-mars 2017/prolog/fjärilar/alltid: This Is Now

Blicken rakt fram som i video

13 mars 2017

Bild 2017-03-13 kl. 12.20Bild 2017-03-13 kl. 12.15 #4
Postar photoboothbildsvar på frågan är det här ett plagg att spara? Oftast nej. Rensar ut igen, som vanligt, jaja. Uttråkad, uttröttad, trött av inget, jag gör inte så mycket. Jobbar några timmar. Träffar några vänner. Går i cirklar. Jag träffade en studievägledare i fredags. Jag ska: söka in och komma in och om tre eller om det är fyra år är jag klar med något jag påbörjade 2010. Påbörjade, hittade inte engagemanget, skrev en bok istället. För att motivera varför jag inte pluggade, jag gör något viktigt här, jag har inte tid med tentor och grupparbeten. Sen hade jag det ändå. Flyttade till Lund, läste genusvetenskap, tog en examen, läste retorik, läste sociologi, tog en andra examen, läste sexologi, blev sjuk. Och nu: socionom. Socionom? För sex års studier är inte tillräckligt. Tydligen. Och jag sluter en cirkel, vi gör ju så, många år efteråt. En riktning i alla fall. Vi kan börja så. Att söka, att se. 
Kjol: Lagd i högen med bidrag till trapphusfreeshopen. 

I was looking at the big sky

4 mars 2017

Kommer hem 10:04 med underkläderna i handväskan, upptäcker en väg som går snabbare från stationen, fastän jag bott här i över fem år, alltid något nytt. Om nitton minuter ska jag gå till A för brunch. Så sex and the cityigt, visst. Jag jobbar lite för lite, för lite för vadå? För min rastlöshet. Det är bra. Ett bra tecken. Som en frisk nu. Det tar sig. Det regnar lite och när hans buss kommer säger han vi ses snart igen. Och det gör vi.