Sidor

Strangers on the street

16 maj 2017

flormansgatantörley gunnar Det är vår nu, sommar nästan, man behöver inte ha jacka när man går hem från KB 04:39. Jag har inte varit i skogen på flera veckor men jag lönejobbar på kvällar och redigerar manuset ibland. Det finns någon jag tycker om och vi äter sirap på gröten som en efterrätt. Jag är uttråkad ofta men inte lika trött, äter mina proteiner, järntabletter. De höjer mina mediciner, det svänger fort, stanna. Lite vill jag stanna, inuti mig. Mycket vill jag röra mig, i rum, på gator, övergångsställena tickar, fåglarna är högljudda igen. Jag hälsar på främlingar i trapphus, klappar hundar jag inte känner, sitter timtal i telefon, hej, Rebecka heter jag, jag ringer på uppdrag av.

221 985

24 april 2017

Det här med att skriva böcker är inga konstigheter och nästan inga svårigheter. Men redigeringen. Det tar emot att öppna dokumentet, är inte så kul, inte så spännande. Spännande är: När allt är nytt, när karaktärerna är blanka. Men man måste nöta, se om det håller i längden, om det är en historia värd att uppta någon annans tid med, det är vi skyldiga, karaktärerna och jag. Och en sak som slår mig: med den första boken tog det nästan fem år från första ord till utgivning. Den här gången har det gått två år sen jag döpte dokumentet, och nu känns texten i stort sett klar. Att jag just skrev "i stort sätt" säger ju sitt om redigeringens nödvändighet.

Prinsen och halva kungariket

På a) svarar de nej.
På b) svarar vi ja.

Två ett

19 april 2017

När vi var tonåringar började vi se det överallt. Det var ett datum. En natt där ingenting hände men kändes som allt. Vi upprepade det, varje månad. Det var någons ålder, namnsdag, gatuadress, sidan i en bok. Det är så lätt att se mönster, allt är så stort när man är 17. Vi hör er inte, som om ni ens vet nåt. Allt leder oss hit och det händer igen och igen, det spelar ingen roll om vi är 16&17 eller 26&27, allt är fortfarande lite större, natten, en låt på radion, hundra miljoner stjärnor bland satelliter och smog och rödvinsspya rakt ner i toaletten och det gör verkligen ingenting om stjärnorna är i bläck på mina lår och om jag inte minns dem när jag vaknar. Ett datum för en början, för viktiga besked och svåra beslut. Det är inte bara då. Allt är alltid livsavgörande. Ett ja är ett ja till ett enda spår, ett ja är ett ja och oändligt många nej. Vi måste acceptera det, jag vet, vi är lika rädda allihop, vi vet ingenting om allt som inte blev. Vi chansar och låter omständigheter bestämma. Vi vill bli drabbade men när det händer. Det var så enkelt förut, det är så krångligt nu. Hur krångligt är det? Spelar det någon roll om vi är 16&17 eller 26&27? Vad är ett giltigt skäl? Vad är ett ja?