Sidor

Två ett

19 april 2017

När vi var tonåringar började vi se det överallt. Det var ett datum. En natt där ingenting hände men kändes som allt. Vi upprepade det, varje månad. Det var någons ålder, namnsdag, gatuadress, sidan i en bok. Det är så lätt att se mönster, allt är så stort när man är 17. Vi hör er inte, som om ni ens vet nåt. Allt leder oss hit och det händer igen och igen, det spelar ingen roll om vi är 16&17 eller 26&27, allt är fortfarande lite större, natten, en låt på radion, hundra miljoner stjärnor bland satelliter och smog och rödvinsspya rakt ner i toaletten och det gör verkligen ingenting om stjärnorna är i bläck på mina lår och om jag inte minns dem när jag vaknar. Ett datum för en början, för viktiga besked och svåra beslut. Det är inte bara då. Allt är alltid livsavgörande. Ett ja är ett ja till ett enda spår, ett ja är ett ja och oändligt många nej. Vi måste acceptera det, jag vet, vi är lika rädda allihop, vi vet ingenting om allt som inte blev. Vi chansar och låter omständigheter bestämma. Vi vill bli drabbade men när det händer. Det var så enkelt förut, det är så krångligt nu. Hur krångligt är det? Spelar det någon roll om vi är 16&17 eller 26&27? Vad är ett giltigt skäl? Vad är ett ja? 

Inga kommentarer