Sidor

Jag hatar böckerna jag skrivit, jag hatar allt jag nånsin sagt

12 februari 2017

I tisdags var jag hos en kurator, jag sa jag måste prata om förra sommaren, hon sa du har haft ett stort lidande. Jag kan inte ta en sån sak på allvar. Lidande. Som någon manlig författare vid förra sekelskiftet med ego större än helfigursspegeln. Eller idag för den delen. Jag vet inte. Men jag vet att det är söndag och ikväll kommer någon jag gillar hit. Och sånt gör mig rädd, om det ens är lönt, jag växlar distans. För man går när jag gör ont. Man finns inte där. Och det är inte helt sant för P stannade och D öppnade sin dörr och A sa skriv om du behöver mig skriv närsomhelst och man kan göra så jag vet det och kanske känner jag det också men de flesta. De allra flesta. Är inga att räkna med. De allra flesta vill inte gå rätt in i den som gör ont. Men man kan inte leva ett liv så. Man kan inte väja, man får inte väja, från något håll. Man måste kollidera. [...] Här skrev jag först ett utdrag ur boken, om vikten av att begrava sig i andras kroppar, ställa alla frågor, de allra jobbigaste, klampa rakt in. Men jag raderade det. Jag hatar den jävla boken och det gör jag inte, verkligen inte, den är det största jag gjort, det jag hatar mest. Och jag vet att det här är farligt, det här är djupa vatten. På 70 000 famnars djup tappar jag tron och ångrar allt. Allt jag sagt, allt jag gjort, den jag är. Och jag måste skriva en post-it. Det är värt det. Det är alltid värt det.

Inga kommentarer